Trädgårdarna i mitt liv

Att jag har förvånat mig själv med att ta itu med trädgårdarbetet utan motvilja har framkommit tidigare. Kom att tänka på trädgårdarna i mitt liv och hur de påverkat mig och min syn på trädgårdar.

Den första trädgården jag kommer ihåg var morföräldrarnas lantställe när jag var barn, där klipptes gräsmattorna och rabatterna var få för där var det fika och mat i trädgården som gällde. Trädgård och landet var främst avkoppling.

Den andra trädgården (eller vad man ska kalla det) var Upsala gård i södra närke dit vi flyttade från Stockholms innerstad när jag var åtta år och föräldrarna greps av "gröna vågen". Tror inte att vi ägde en gräsklippare, men vi hyrde en jordfräs och odlade morötter. Vi levde i princip på kokt råris med stekta morötter och lök som varierades med stekt råris :-p de åren gör att jag fortfarande har svårt för råris ... det fanns ett växthus men det var igenvuxet när vi flyttade dit och användes aldrig. Jag skulle gärna vilja ha det växtuset idag *snyft*.

Den tredje trädgården var radhustomten jag hade med exet. Den var liten och krävde inte så mycket arbete, lite buskar, lite blommor och en liten gräsmatta som klipptes på under fem minuter.

Den fjärde var villatomten på 600 kvm med samma ex. Vi byggde villan och anlade trädgården från början med stentrappor, stödmurar, träd, blommor, buskar och gräsmattor. Med den trädgården var det mest krav, allt skulle vara så perfekt och välansat att det inte var roligt. Det kändes som om trädgården var något man hade för att visa grannarna hur duktig man var. Inte blev det bättre av att vi var grannar med svärföräldrarna som var extrema trädgårdspedanter och kunde komma med pikar och kommentarer om att jag satt och läste när gräsmattan behövde klippas. Jag skötte gräsklippningen tills vi skaffade elgräsklippare då tog maken över den biten. Ett gammal Åkeröträd som stod kvar med väldigt goda äpplen (och ännu godare äppelmos) var egentligen det jag tyckte bäst om.

Den femte var parhusträdgården som hörde till huset jag köpte efter skilsmässan. De föregående ägarna hade arbetat i många år med att planera och bygga upp trädgården. Där var det så tätt mellan växterna att ogräset knappt kunde komma upp. Det räckte med en arbetsdag på våren och en på hösten för att hålla den i schack ... ja och lite småplock däremellan. I den trädgården fanns det tre uteplatser och en liten damm med vattenfall och näckros, en riktig idyll!

Nästa trädgård var när jag hyrde på en gård. De jag hyrde av hade åsikter om vad jag skulle ha i rabatterna och vilka utemöbler jag skulle ha då de syntes från deras hus. De köpte t.o.m. utemöbler och dyr designertorkvinda som passade deras smak och satte upp! Inget fick komma ifrån mig och jag fick verkligen inte någon lust att göra något :-(.

Den sjunde trädgården var också på en gård där jag hyrde ett hus. Där fanns en vildvuxen rabatt som föregående hyresgäst gjort iordning och den var på gaveln där jag inte kunde se den !? Värdelöst! Gräsklippningen sköttes av en gårdkarl och mitt jobb begränsades till att ansa klematisen på framsidan och att kratta löv.

Den trädgård jag har nu är en torparträdgård och som min väninna M:s kloka mamma sa, så är det en trädgård som man kan göra så mycket och så lite man vill med. Det passar mig perfekt för den ställer inga krav på räta rader eller perfektion, blir det lite vildvuxet är det bara charmigt. En gång i tiden var den i väldigt välordnat skick men ägarna innan mig gjorde ingenting alls under de fem år de bodde här utan fokuserade på att renovera huset, vilket jag är väldigt tacksam över. Jag tror att det som gör att jag nu tycker att det t.o.m. kan vara roligt ... eller i alla fall tillfredsställande att räfsa löv är att det inte är krav från någon. Allt jag gör är helt upp till mig, jag har inga grannar eller andra som ser eller har åsikter om vad jag gör eller inte gör. Det jag gör det gör jag för att jag själv vill och har lust och det gör det hela mer tillfredsställande och jag blir mer inspirerad. Jag tror jag har med mig från barndomen att trädgårdar ska vara kravlösa, de ska vara till för njutning och avkoppling.

Idag var sista räfsardagen, ja det heter inte att man krattar löv utan man räfsar löv har jag fått lära mig.

Det var mulet när jag satte igång men det tog inte många minuter innan tröjan åkte av, linnet på och solen tittade fram.

Det som är det positiva med räfsning är att man ser

resultat när man är klar och nu är all det räfsning jag tänkt mig klar. Jag vill få fram grönytorna, rabatter och vissa växter men under buskar och större delen av tomten låter jag det vara jag har ju

faktiskt över 6000 kvm, det har ändå tagit tre arbetsdagar så här långt så det får faktiskt räcka.

Jag skulle säkert kunna ägna fler dagar åt det men meningen med en torpträdgård är ju inte att allt ska vara perfekt.

Bilderna är ovan är före, under och efter räfsning så att ni kan beundra resultatet. En kopparorm (ödla) låg under löven och idag var det kuddar med vitsippor på flera ställen.